Lika som Berling

Roade mig med att se om SVT:s filmatisering av Gösta Berlings saga, som nu finns ute i en tyvärr inte särskilt påkostad dvd-box (kass bild och inget extramaterial). De sex avsnitten, i regi av Bengt Lagerkvist, har annars åldrats med värdighet. Visserligen är det på klassiskt tv-teatermanér lite styltigt och pompöst. Alla talar tydlig Dramaten-dialekt utan spår av värmländska. Över huvud saknas lite av det burleska anslaget i Selma Lagerlöfs romanförlaga, även om kavaljererna har de rätta bellmanska dragen. Margaretha Krook spelar majorskan exakt som man kan förvänta sig. Och Thommy Berggren är karismatisk och stilig som titelrollens avkragade charmörpräst.

Mer oväntat är att det avslöjas att Gösta Berling senare omskolades till magiker och tog tjänst på Hogwarts:

Gösta Berling?

Severus Snape?

Aktion mot tvångsavvisningar

En vän till mig deltar just nu i en icke-våldsaktion i Migrationsverkets lokaler i Örebro, i protest mot tvångsavvisningar av flyktingar. Jag återger pressreleasen för aktionen nedan, och ställer mig bakom den vision och de krav som uttrycks där.

Idag, den 18/12-09, genomför vi en icke-våldsaktion i Migrationsverkets lokaler på Riagatan i Örebro. Vår avsikt är att stanna kvar i lokalerna tills våra krav hörsammas.

STOPPA TVÅNGSAVVISNINGARNA!

Vi längtar efter en värld fri från förtryck och nationsgränser, där jorden tillhör oss alla och där ingen människa blir instängd eller ivägskickad med tvång och våld. Vi vägrar att tro att en sådan värld är omöjlig eller avlägsen.

Inspirerade av denna vision kräver vi ett stopp för alla tvångsavvisningar av asylsökande!

Vi uppmanar också var och en – Migrationsverkets personal, beslutsfattare, polis, journalister och oss ”vanliga medborgare” att tänka om, och att i ord och handling ansluta sig till denna vision och detta krav.

/De fria baptisterna

Läs även andra bloggares åsikter om icke-våld, migrationsverket, ayl, tvångsavvisningar, flyktingpolitik

Revolutionen får inte också sluta nu

Dagens (sic) snackis i kristna bloggosfären är beskedet att Dagens uppskattade webbredaktör Emanuel Karlsten har sagt upp sig från sin tjänst. Karlsten är än så länge förtegen om skälet till sitt beslut, men på sin nya blogg skriver han att han successivt tonat ner sin Dagenblogg, inte uttryckt sig lika fritt. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att arbetsgivaren ligger bakom dessa begränsningar. Nog har det blåst kring Karlstens bloggande några gånger under åren, men han har då försvarats av chefredaktör Elisabeth Sandlund.

Visst kan det låta rimligt att tidningen vill att dess företrädare håller sig inom ramen för dess ideologi, värdegrund med mera. Men något uppenbart trots mot sådant har det ju aldrig varit fråga om från Karlstens sida, så man undrar verkligen hur diskussionerna har gått på tidningen.

Jag vill inte spekulera vidare, och om vi övergår till fakta måste man säga att Karlsten genomfört en smärre revolution i Dagens förhållande till sociala medier. Han har lärt så många så oerhört mycket. Det läsarengagemang som Dagen med rätta berömmer sig av har fått helt nya kanaler. Här är det bara att hoppas att Dagen inser att det inte finns någon väg tillbaka, för om Karlstens beslut på något sätt handlar om att han gått för långt i att göra journalistiken transparent och interaktiv är det riktigt tråkigt.

En andra förhoppning är att Karlsten nu inte helt försvinner från den kristna debatten. Men om jag förstår honom rätt är det tvärtom så att han kommer att delta mer. Vi säger så.

Tack, Emanuel, för den här tiden, och kom igen i andra sammanhang så snart som möjligt.

UPPDATERING: Enligt intervju i Medievärlden är ett av skälen erbjudande från annan arbetsgivare.

Läs även andra bloggares åsikter om dagen. emanuel karlsten, elisabeth sandlund, sociala medier

RSS-knarkarens vedermödor

I min ständiga strävan efter effektivisering på nätet försöker jag nu skapa RSS-flöden för samtliga kommentarer för de bloggar jag följer. Vissa bloggare erbjuder en länk för detta, men i andra fall får man mixtra lite med flödenas adresser. Wordpress-bloggar (både .org och .com) är här föredömligt enkla, man skriver bara:

http://[bloggadress]/comments/feed

och lägger till i sin RSS-läsare.

Med Blogger, som min egen blogg körs på, fungerar det på liknande sätt:

http://[bloggadress]/feeds/comments/default

Här finns dock en stor nackdel i att det resulterande flödet inte på något sätt markerar från vilken bloggpost de olika kommentarerna härrör, vilket blir väldigt rörigt om bloggen uppdateras ofta.

Vissa Blogger-bloggar, som Kolportören, kommer runt detta genom att använda den externa (och plattformsneutrala) kommentarsmotorn Disqus. Om bloggen saknar prenumerationslänk för alla kommentarer kan man göra en egen URL enligt formeln

http://[bloggnamn].disqus.com/latest.rss.

Observera att [bloggnamn] här inte avser bloggens adress utan det namn som bloggaren angett på Discus. Detta hittar man i prenumerationslänken för alla kommentarer till en enskild bloggpost. När det gäller bloggar som använder Feedburner har jag inte hittat något knep för att göra egna kommentarsflöden för samtliga inlägg. Jag får återkomma till det, om inte någon läsare har svaret?

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, rss, kommentarer, wordpress, blogger, disqus, feedburner

Flamingor i fara

Läser här att Slottsskogen måste spara och planerar att göra sig av med både flamingor och pelikaner. Man säger att man prioriterar nordisk fauna - men den kan man ju se ute i den riktiga naturen. Under barndomens otaliga promenader och utflykter var de rosa skönheterna en outsinlig källa till fascination, och pelikanen lite lagom läskig. Nog borde en stad som fyller hela centrum med kulörta neonlampor på julen ha råd att behålla dessa rara arter.

Sälj älgen i stället!

Läs även andra bloggares åsikter om göteborg, slottsskogen, flamingo, pelikan

Om omskärelse

Nog är det lite lustigt att argument som gladeligen tas till för att försvara den fria aborten inte tycks föresväva motståndare till rätten till religiöst motiverad omskärelse av pojkar på våra sjukhus. Inte mycket talar för att de föräldrar som önskar omskära sina pojkar kommer att låta bli att göra detta om tjänsten inte erbjuds på sjukhusen. Alltså kan vi räkna med ett stort antal hälsovådliga omskärelser i hemmiljö, precis som en inskränkt aborträtt kan antas leda till många olagliga privataborter med stora risker för kvinnan.

Vidare görs det ett stort nummer av att religiös omskärelse inte är ett "medicinskt motiverat ingrepp". Nähä, och det är alltid aborter, eller? Förvisso är abort ibland nödvändigt för att rädda moderns liv eller hälsa, men ska man göra en strikt medicinskt bedömning torde de flesta aborter vara helt omotiverade.

Ett tredje argument mot omskärelse är att det kränker barnets integritet och rätten att bestämma över sin egen kropp. Resonemanget har fog för sig, visst, men en liberalt sinnad debattör skulle nog tveka att tillämpa det på abortsituationen.

Detta är inte ett inlägg till stöd för en hårdare abortlagstiftning, bara en stilla undran hur jämförelsevis bagatellartade omskärelser kan bli så oerhört kontroversiellt i ett land där vi utan att blinka accepterar aborter i massiv skala.

Andra bloggar om omskärelse, abort

Ytlig U2-kritik

När man läser de stora tidningarnas recensioner av U2:s Ullevi-konserter slås man av hur lite de handlar om musikkritik. Det enda kriteriet för ett bra framförande är att publiken går bananas. Följaktligen skriver kritikerna konsekvent upp gamla klassiker som One och Sunday Bloody Sunday, men är kallsinniga till nymodigheter som Breathe och No Line On The Horizon. Huruvida dessa senare är bra låtar får vi inga utlåtanden om. Det enda som bedöms är deras potential som arenavältare, nu eller i framtiden. Alla tre recensionerna (GP, Aftonbladet, Expressen) jag tittat på utmynnar i väldigt höga betyg, trots att öppningen med fyra låtar från senaste plattan döms ut som svag. Om U2 bara lyckas mana fram den sedvanliga extasen kring tillräckligt många av de säkra korten är showen i hamn.

Visst är publikresponsen viktig för upplevelsen av en stor arenakonsert, och det var delvis den aspekten som gjorde lördagens konsert några snäpp bättre än fredagens. Men om man uppskattar U2 är ju det nya materialet på ett sätt mer intressant att höra live. U2 tillfredsställelser en del av den nyfikenheten, men det är synd att säga att teman och stämningar från senaste albumet sätter någon större prägel på konserterna. Kanske får man bara acceptera att sådana subtiliteter går förlorade i det megaformat som bandet är mer eller mindre tvungna att framträda i.

Eller är de det? Dagens Carl-Henric Jaktlund belyser problematiken i tre artiklar (här, här och här; blogg-versioner för icke-prenumeranter här, här och här) i dag, och efterlyser förändring i riktning mot ett mindre format med större utrymme för det subtila och personliga. Jag hoppas också att det ska vara möjligt, att U2 ska våga visa att de inte står och faller med gamla meriter, en köpstark evenemangspublik, feta sponsorer och en scen fylld med förhäxande effekter.

Frågan är bara om de stora tidningarna kommer att ödsla en droppe bläck på dem då.

Andra bloggar om u2